Kanchenjunga, pt.1 (äntligen)

Hej! Jag har haft så mycket att göra med så lite energi, att inte jag har orkat skriva något hit. :(

Denna bloginsats börjar där jag slutade den sista, alltså början av min resa till Kanchenjunga North och South B.C.

Dagen skymnar och jag sitter i Finnairs Airbus 330-300, på kurs mot Delhi. En grupp på 12 Finländare sitter nervösa i planet, själv lyssnar jag på musik som är ett luxus som jag snart inte har. Ett byte i Delhi leder gruppen till ett mindre plan, ägt av IndiGo airlines. Kursen är satt mot Kathmandu, Nepals huvudstad med en population som motsvarar Finlands, och en utveckling som helt för sakta tar sig framåt.

 

Städernas gator är ofta proppfulla med bilar, cyklar, gatuförsäljare och turister, allt tyder på att turism klart är landets största inkomst och även det som håller landet samman. Hygieni är antingen bortglömt eller något de lokala aldrig hört om och fiskar får stå i solen en hel dag före någon köper bort dem. Skolning är den största
faktoren som faktist påminner om vad Nepal egentligen är; ett U-land.

 
Kathmandu är kaos i form av en stad; Landet som än på 90- talet styrdes av en enväldig kung har nu infört statsskicket demokrati. Sju maoistiska partier, samt flera andra höger- och vänsterpartier strider om platser i kongressen, men enligt folket vill ingen ge nytta åt någon annan än deras egna familj eller stam. I Nepal är familjen den som lever under samma tak, och stamen den som motsvarar släkten. Detta har sina rötter i kastsystemet, som Gandhi så hårt har kämpat på andra sidan gränsen, i Indien.
Den mest kända stamen kallas Sherpa, och andra är Rai eller Tamang. Alla dessa tre stammar har sina rötter norrom Kathmandu och därifrån mot nordost, närmare Everest.

 

I nepal har också ett inbördeskrig rådit; följder av kriget är inte så stora och under flera års kriganden dog ungefär 30,000 soldater och motkämpare av staten.
Ute på landsbygden finns flera platser där maoister har målat sitt kommunistmärke, som senare blivit övermålade genast då folket inte mera hotades för att hålla sig vid det 'rätta' tankesättet. Människor i städerna verkar vara mycket politiskt aktiva, medan folket ute i bergen inte tycks veta vad kongressen har för uppgift i denna 'demokratiska' samhälle.

  

Städerna köper in all mat, virke och vara som erbjuds och importen av västerländska varor är i speciellt hög grad. Turisterna, speciellt i området "Thamel" i Kathmandu, är sällan på väg upp till bergen; även 80% av alla turister stannar i Kathmandu. Trots den stora delen 'normala' gäster, är handeln av utekläder stor och beroende på området, kan man hitta allt från illegala kopior till äkta plagg av de största tillverkarna i världen, samt ett viktigt företag, Sherpa, som producerar och säljer sina produkter i Nepal, av de bästa materialen i världen. Företaget är både ägt och startat av medlemmar av stamen 'Sherpa', som ser till att inte lokalbefolkningens rättigheter inte kränks i produktionen av dessa kläder och utrustningar.

 
Från Kathmandu till glesbygden

Tidigt på morgonen står en grupp på 12 Finnar vid inhemska terminalen.
Vi har gått genom två säkerhetskontroller och har inte ännu nått ändan av check-in kön. Då vi når ändan av kön, flyttas hela gruppen med sina baggage in framför ett gammalt bord av trä, vars ena sida täcks av en skylt "Yeti airways" och den andra av en gigantisk antikvåg. Vår guide visar flygbiljetter som tas emot och byts emot tretton handskrivna flygbiljetter. Vi stiger in förbi check-in bordet och går genom en tredje säkerhetskontroll. Gruppens ända blond tycks vara det mest intressanta som hänt under dagens lopp; Vilma behövde inte kontrolleras, även hennes väska lämnades i fred efter ett stort leende. Hallen på andra sidan kontrollen var städig, dock gammal och uråldrad. Två små butiker och toalettavdelningen fanns i ena ändan av det stora rummet, resten var bara vägg och bänk.

 
Vänster: Utsidan på inhemska terminalen. Höger: Kathmandu, sett från ett flygplan.


Bhadrapur-Phidim-Taplejung

Det lilla propellerplanet landade skramlande i östra Nepal, staden Bhadrapur.
Bhadrapur blev tills nu bara en liten skymt för att vi genast steg på en buss, som sakta skulle ta oss mot de bergiga trakterna. Vi stannade 'kort' vid en restaurang som satt på vägsidan. En stor 'Tuborg' -skylt prydde väggen på restaurangen.
Efter att alla hade beställt ungefär samma rätt, för att snabba till matlagningsprocessen, fick vi vänta en halv timme till drickorna var färdiga. Om ungefär en timme kom de första rätterna, resten fick vänta 30 minuter till.
Till sidanom de normala dryckerna på menyn, fanns de lokala variationer varav jag prövade något som både lät och smakade pyton; "Pepsi masala".

En från gruppen fick sin hönsrätt en och en halv timme efter att den beställts. Samma person spydde på kvällen och kände sig illa (Det rinner åt alla håll..) en vecka efteråt. Trots all denna försiktighet och stora användningen på desinfieringsmedel, kunde inte detta undgås.

 

Bussen tog sig sakta mot bergiga trakter; de dåliga vägarna lät inte bussen accelerera över 60 km/h och farten minskade på de branta vägarna. Då Bhadrapurs platta mark blev bakom bussen och höjden steg över en kilometer, började 'kullarna' vara fullt odlade med téplantor. Ilam, Nepals téhuvudstad, ligger på andra sidan av statsgränsen från darjeeling. Problemet med all denna téproduktion är att den "rika" orten sedan måste köpa in majoriteten av den konsumerade näringen. I Ilam drar oftast stora multinationella företag mest pengar ur teodlingarna, samt några lokala producenter.

 

Området är passligt för téodling på grund av de häftiga monsunregnen och sin höjd, som leder till att molnen ofta ger fukt till plantorna då det annars vore torrt. Téplantagen är stora och representerar extensivt jordbruk i Nepal; bara få människor jobbar på plantagen om inte löven ska plockas, då blir téindustrin en av de största arbetsgivarna på området.
Téodlingarna härskade landskapet från början av 'kullarna', tills marken blir så brant och stenig att inte det lönar sig att odla té. Däremot är de branta kullarnas södra sidor proppfulla med ris- och hirsodlingar. Dessa två representerar däremot den intensiva jordbruksmetoden på landsbygden. Hirs, som kräver mindre vatten än ris, har jag vittnat att odlas ända upp till 3500 meter. Kål och majs odlas också i små mängder runt landsbygden. Bilder: vänster -hirs, höger -ris.

 

Till sidanom att odla hirs, ris, potatis och grönsaker, föds även nötkreatur samt höns och svin på landsbygden. På de lägre höjderna är får, höns och vattenbuffalor lätta, men då altituden stiger över 2500m, är Jacken den vanligaste sorten av nötkreatur. I varje by sprang höns runt, svinen var fastknytna och jackar gick runt lite utanför byn. Många nomader gick runt i bergen med stora flockar, flyttade i samma takt som jackarna utnyttjade betesmarkerna och härdade dem över pass upp till ca. 6000 meter. Några herdar gick årligen ända till Sikhim i Indien, och kom tillbaka då vädren gällde. För att religiösa syner var så splittrade på landsbygden och vissa stammar även blandade samman buddhism och hinduism, användes vattenbuffalon och jacken istället för kon.

Vänster: Jack vid höjden 3600m, Höger: ett svin på höjden 3600m

 
För att jacken så länge har varit en viktig del av nomadernas och odlarnas liv, har en del av religionen också att göra med jacken. I hundratals år har tjurens sperm använts för att 'öka' fertiliteten. Den torkas och gnagas sedan av människor som tror sig ha problem med att förökas. Jackens skin används till att tillverka allt från trumhinnor (till den Nepalska trumman, 'madal' [madl]) till klädesplagg.

Vänster: en äldre jack vid höjden 4300, Höger: en jack märkt med 'örhängen' för att nomaderna skulle känna igen sin egna flock.

 

Jackar paras också samman med kor för att få lugnare kreatur, dock har de inte lika lätt att överleva i kalla temperaturer och på höga trakter. I Ghunsa, 3600m, betade dessa blandningar av två sorter på en gräsplan vid ett obebott kloster.

Ghunsa, en by som består av 58 hus, på höjden 3600 meter över havsytan, är den sista byn med boskap som används året runt. Från Ghunsa går stigar åt fyra håll; söder (mot Ilam), norr (mot Kanchenjunga och vidare Indien), nordost (mot Ramche, över ett pass på 4800 meter) och öster (mot Cheram och vidare Indien).
Ghunsa ligger på en lagom platt plan vars östra sida går brantare neråt på grund av erosion som vattnet i bäcken har orsakat. I byn odlas bara få grönsaker som kan överleva kylan och riset eller hirset hämtas från de lägre trakterna. Ghunsa är en viktig by för nomader som ofta stannar vid Ghunsas betesmarker före övergången till Indien via bergen.

 

Efter en acklimatisationsdag i Ghunsa, fortsätter gruppen upp mot Khambachen, på höjden 4200 meter. Khambachen är en by med ca. Tio hus, varav inte ett ända är bebott runt året. Avståndet mellan Ghunsa och Khambachen på kartan är ca. Tio kilometer, dock stiger och sjunker stigen hela vägen och till slut har den eleverats sammanlagt 800 meter. Som en lätt och liten människa, kunde jag gå snabbare uppåt, som ledde till att jag i Khambachen fick vänta 50 minuter på de nästa Finnarna.

Stigen till Khambachen för över en backe som rasat ner under jordbävningen 2011 och den massiva jordskreden är ännu farlig. Då jag under den sista timmen av dagens rutt gick genom jordskreden, sparkade en jack ner en liten sten som ledde till att en större sten på ca. 50 kilogram rasade ner mot floden och tog nästan livet av en annan jack. I Khambachen bestämde jag mig för att gå upp på en kulle bredvid byn, för att ta bilder och se hela byn och dess omgivning klarare.

 

 

----------------------------------------------------------------------------------------------'

Nästa del kommer.. då jag orkar skriva mera ;)

maunoooh